Mörkrets demoner anfaller mig nu,
och gör mig medveten om ensamheten.


Dom skapar olidliga smärtor,
som ingen skulle förstå,
och river upp alla sår.

Dom försvinner inte när jag viskar gå
utan fortsätter med sina spökerier.

Hjälplösheten gör sig medveten på nytt,
rädslan växer tillsammans med hatet.

Dom försöker göra mig så illa som det bara går
tills jag bara är ett gråtande skal kvar.

Jag åt upp mig själv inifrån...